Det är höst...

...och jag är ganska nöjd med det.
Det är först nu jag våga erkänna att det faktiskt är höst (just det, man ska ju inte använda ordet faktiskt, fastän det är ett ord jag verkligen gillar). Förut blundade jag för sanningen. Jag lät mina sommarskor stå i skohyllan, jag lät mina sommarjackor hänga kvar på krokarna och jag vägrade sätta på mig tumvantar och mössa.
Men nu, när jag erkänt, så har jag plockat upp min första vinterjacka (den som jag har när det inte är jätte kallt, typ), jag har också plockat upp mina tumvantar och mina mössor. Jag har även plockat ner allt som har med sommaren att göra.
Men livet tog inte slut för det. Det är ganska fint. Visserligen sitter jag inne hela dagarna och jag får knappt se hur det ser ut utomhus, men när jag ser det så är det fint. Åtminstone inifrån

Imorgon gäller det. Jag ska omvandla allt jag lärt mig till handling. HA!
Jaja, jag tror inte att min liv är över för att jag ska ta emot samtal och hjälpa kunder. Jag tror snarare att det har börjat. (Kanske var att ta i?)
Jag ser fram emot morgondagen. Undrar hur länge denna känsla varar?
Det som är mest negativt med onsdagen, dagen imorgon, dagen-D eller vad man nu vill kalla den, är mina arbetstider. 11.15-20.00 Känns tungt. Hemma nio. Sängen tio?

Jag tänker ändå inte deppa, fast jag kommer sakna halva min grupp. Två av oss börjar ju faktiskt 8.00 och slutar 16.45. Och vi, två, andra 11.15. Det kommer kännas ännu tyngre när Emma och Zandra går hem, när de är färdiga, när de kan gå och släppa allt som har med jobbet att göra. Då ska jag och Emelie sitta kvar! Det är så orättvist.

Chokladen som ligger här och gör mig sällskap, den tröstar verkligen!

Kjolen som ligger på golvet och är halvklar den tröstar också.