The Funeral

Det är ganska så underbart att ligga i sängen under ett varmt täcke, med nysläckta ljus (doftar gudomligt) och hörlurar på där Band of Horses spelas i hög volym.
Jag drömmer mig bort tills i sommras, i augusti, då jag satt där i Göteborg med en öl i handen under strålande solsken och Band of Horses stod på scenen. Det var härligt. Ge mig sommar nu.

Men nu är det vinter, eller höst eller vad det nu är!? Och det värmade solskenet är långt borta. Så långt borta att jag inte vågar drömma om att det ens kommer att komma tillbaka. Så långt.

Ibland så tror jag att mitt liv är ganska bra. Och ibland inte. Just nu är det ganska bra. (Eller?)
Jag saknar vissa delar. Men de faller väl på plats. Saker jag hade i sommras som jag inte har nu. Saker som jag saknar. Men det är mitt fel, det vet jag.

Grubbla.
Grubbla.
Grubbla.

Det är verkligen det jag gör bäst. Fundera, tänka, grubbla.

Skulle jag skriva allt som går genom mitt huvud nu skulle jag behöva två bloggar, minst. (Det har jag ju)
Men det är kanske inte något jag vill dela med mig av. Eller? Se där. tillochmed det grubblar jag över. Om jag vill skriva vad jag tänker på. Vad är det för sak att ligga och grubbla över egentligen.
Jag får ta och ge mig snart. Det är ingen som kommer orka läsa det här ändå.
Skriver jag verkligen för att andra ska läsa? Jag tror nog att jag skriver mest för att jag älskar att skriva. Jag älskar att få säga vad jag känner, och vad jag tycker. (Även fast jag sällan skriver det, jag lyckas alltid linda in det på något konstigt sätt. Antagligen för att jag inte vill att folk ska veta allt)

Bilden har inte ens något sammanhang.

Kanske valde jag den för att jag ser grubblande och sorgsen ut.
Ungefär som jag känner mig nu alltså.

Jag var ju i Stockholm igår/idag. Det var roligt.
Men jag orkar verkligen inte skriva om det. Hur som helst måste man ju tacka Tele2. Så: Tack Tele2!