Följde med ut i skogen för att plocka svamp förut. Eller jag tänkte inte plocka något, för det innebär ju att man ska ner och pilla vid marken, där bor spindlarna.
Så jag gick mest bredvid och funderade över livet och alla dess bekymmer. De är några stycken just nu.
Men se då mötte jag en spindel, en korsspindel. Den satt mellan två träd i ett mycket äckligt spindelnät. Det var droppen, jag satte mig i bilen.
Men alla dessa bekymmer då. De bara slutar inte vara bekymmer. Kanske har jag gett mig på ännu ett lost case. Det tror jag. Varför gör jag alltid så? Varför kan jag inte se det innan det händer? Jag måste vara blind, eller väldigt dum, eller båda två. Troligen det senaste.
Ska jag behöva ge upp ännu en gång? Det gör ju så ont. Jävla skit säger jag till det.
Varför kan jag bara inte ha lite tur? Eller det trodde jag ju att jag hade, men se så fel jag hade. Det var ju inte alls som jag trodde. Tror jag. Eller gör jag sådär igen, tror massa saker utan att veta hur det egentligen ligger till.
Kanske att man ska ta modet till sig och fråga? Alltså hur det ligger till.
Haha, nej jag skulle inte tro det. Jag är alldelles för feg för det. Funkar inte. Men jag borde.
Hatar att inte veta vad som händer. Hatar att behöva fundera hela tiden.
Imorgon blir det enskilt möte med min nya jobbcoach, hon var lite lik Lulu Carter som är med i Äntligen Hemma. Hon verkar bra. Vi får se imorgon, vad för hemska uppgifter hon ger mig.
Jag tror jag ska återigen ska vända mig mot funderingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar