Ni vet den där känslan när allt liksom bara bubblar upp till ytan?

Jag har tappat orken och viljan för allt just nu. Jag hade inte sett mitt liv vid den här åldern innehålla matte och ensamt tröstätande framför tv:n varje kväll. Jag undrar vart det gick fel? När tappade jag kontrollen så fruktansvärt? Det känns som om jag är dömd till olycka.

Det är nu folk säger: men du gör ju inte något åt det?

Hur lätt är det att göra något åt det då? Jag sitter i en lägenhet 40mil från mitt hem, från mina finaste och från allt som gjorde mig till den jag trodde jag var. Från alla som kan muntra upp mig. Jag är så fruktansvärt malplacerad här.
Vad tänkte jag på när jag flyttade hit egentligen?
Det här handlar självklart inte om att jag inte gillar alla här, för det gör jag. Men jag passar ju inte in, helt enkelt.
Sen jag kom hit har jag förändrats så otroligt mycket. Först trodde jag det var bra. Men jag saknar mitt gamla jag.

Jag har suttit i denna sitsen, haft dessa känslor, ett antal gånger förut. Och jag vet att jag kommer ur det, för det har jag gjort varje gång det hänt förut.

Men det är just nu som det är meningslöst att försöka.

(Tur att mina fina kusiner kommer hit snart. Det är nästan så att jag räknar dagar)