Såhär ligger det till

Jag och Martina åkte till Borlänge i tisdags förmiddags. Jag hade inte lyckats bli frisk från min förkylning men tänkte: jag har ju inte feber det går nog bra!

Väl framme blev det bara värre och värre. När vi satte upp tältet trodde jag att jag skulle dö. Sedan vilade vi och jag trodde jag skulle bli bättre. Sedan träffade vi Hanna en sväng. Sedan tänkte vi sova ett par timmar eftersom vi skulle jobba kl 22.30-07.00.
Det gick ju inte så bra eftersom våra tältgrannar redan hade börjat festa kl 16.00 och började bli rätt så dragna.

Vi gick till jobbet, som visade sig vara ett helvete.

Vi skulle jobba med säkerhet. Vi blev placerade tillsammans med två killar och skulle vakta några staket typ och se till att folk inte hoppade över för att kissa, osv. Det gjorde vi de fyra första timmarna. Jag blev värre och värre och var säker på att jag skulle spy för att jag mådde så dåligt. Jag hade inte feber, men mådde så otroligt jävla dåligt att jag varken visste ut eller in.
Sedan de fyra sista timmarna jobbade vi med att sitta på ett skåp vid ingången till sjukan och säkerhetsvakternas och funktionärernas tillhåll och säga till folk att de inte fick komma in eller visa vart sjukan låg. Det var inte så fruktansvärt livat. Som tur var satt vi inne och hade tillgång till toa.
Jag sprang mellan toan och skåpet ca 15-20 gånger på fyra timmar och "spydde". Dock lite svårt eftersom min mage var så fruktansvärt tom.

Sedan blev kl 07 vilket jag aldrig trodde skulle hända och vi fick sluta.
Då skulle vi sova, och jag fick faktiskt sova i hela tre timmar. Medan Martina inte kunde sova alls.
När jag vaknade så mådde jag ännu sämre än under natten och vi kom fram till att jag inte skulle palla två arbetspass till. Martina sa att inte ens hon skulle palla.
Så vi packade ihop och pratade med funktionärsansvarige och de klippte våra band och Hanna hämtade oss på campingen och så åkte vi till hennes lägenhet en stund. Sedan körde hon oss till stationen och vi satte oss på tåget hem.

Jag sov, jag tror tillochmed Martina sov.
Sedan bytte vi till buss och busschauffören körde som en jävla dåre. Och jag fick panik och trodde jag skulle dö och fick feber och såg konstiga bilder i huvudet.

Sedan körde vi hem Martina.

Och idag har jag varit en jävla zombie efter ca 12 timmars sömn.

Kan tala om att det var bra att jag inte stannade, det hade jag aldrig överlevt.