ett till, och möjligtvis snart ett raderat, inlägg

Här sitter jag med små roliga knorrar i håret, för att testa om det blir lockigt eller inte. Och har djupa funderingar.


Som jag redan sagt så är "dagen efter" att jävligt mysko. I alla fall för mig. Varenda gång!
Innan man går upp är allt frid och fröjd. Men sen så typ, jag vet inte men, byggs en mur upp eller nått. Och allt förändras, och inte till det bättre.
Jag visste självklart "villkoren" jag är inte dum.
Arrg, orkar inte med detta. Det är som min kloka vän Martina sa till mig idag: Man får vara lycklig i ungefär två sekunder innan det går dåligt igen.
Det stämmer ta mig fan, varje gång!

Människor slutar aldrig att förvåna mig.

Hmm, undrar om jag var för avslöjande nu?


(Ser på stolthet och fördom, och kan inte hjälpa att tycka att det var lättare då. Där man faktiskt sa vad man tyckte. Vore trevligt om man kunde göra det nu också.)