Åh suck!

Nu kommer nog ett deppigt inlägg.
Jag funderar på att börja äta mina tabletter igen. Jag tror nästan att de kommer hjälpa.
Även fast det inte var detta jag tog dem för sist, så är det ju detta som de egentligen är till för. Men det känns lite överdrivet att börja äta antidepressivt.

Men skulle det hjälpa så är det ju bra. För just nu så är jag så otroligt nära botten, jag kan känna jorden mot fingrarna.
Som typ en brunn, jag är så djupt nere att jag känner botten och tittar jag upp så är allt jag ser ett litet, litet hål med ljus som känns omöjligt långt borta. Jag kan inte klättra upp, väggarna är för jämna, det finns inget att ta tag i, inget som kan hjälpa mig.
Jag försöker, men jag ramlar bara tillbaka ner. Tillslut så orkar man inte fortsätta försöka, för man vet att man bara kommer ramla ner igen. Och det är nog det värsta. Att man har varit på väg mot ljuset, men sedan halkar man tillbaka ner och ljuset är lika långt borta igen. Man har hunnit fått hopp om att komma upp. Sedan släcks hoppet igen.
Det är en sak att befinna sig på botten hela tiden, tillslut vänjer man sig lite vid klimatet där, man vet hur man ska överleva, inte leva men överleva. Det är lättare så.

Kanske behöver jag lite hjälp att ta mig upp. Någon som kastar ner ett rep till mig kanske? Någon som befinner sig däruppe och som hjälper mig. Eller någon som befinner sig däruppe och som kommer ner till mig och förstår mig, för det är nog ett av problemen. Det vore trevligt.