Flitig som en myra...

...kan jag väl inte påstå att jag är. Men lite har jag fått gjort iallfall.
Igår var jag ju förresten på möte med min jobbcoach, jag gillar det ordet. Till nästa möte så ska jag ha letat fram massa information om skolor där man kan läsa till grävmaskinist.
För jag längtar bara tills jag kan ta mig härifrån, plugga lite och sedan ha en bra utbildning i ryggen och starta ett bra liv.
Det är dåligt med det här, bra liv alltså.

Idag var jag snäll och hjälpte min kusin med hennes jobb eftersom hon är/har varit sjuk. Lite extra pengar är bra. Så jag kan betala telefonräkningen.
Men det var så jävla jobbigt, mina armar har ingen kraft längre, om de någonsin haft det. Jag skakar och kan knappt skriva, jobbigt.

Igår var jag duktig och bokade hotell för den blivande Stockholmsresan med Martina och Jennie. Jag kan inte fatta att jag ska få Muse live.
Det enda som står på min att-göra-innan-jag-dör-lista: Se Muse live. Från och med den 25 oktober kan jag tillåta att mitt liv tar slut. (hoppas att det inte går så långt)
Jag kan nästan ta på det. Det är lite overkligt.

Tvätthögen blir också mindre och mindre. Lite bra känner jag mig faktiskt. När det gäller det iallafall.

Men förövrigt är det typ som igår. Men känslorna börjar snart gå över från sorg (rätt ord?) till ilska. Jag är så jävla förbannad. Varför gör man så?
Skit.